det var mig ett tag sedan jag uppdaterade.

 

vad hände med mig?

jag låg på sjukhus för anorexia.

sedan dess har jag gått på anti-deppressiva mediciner och skadat mig själv då och då.

ibland har jag velat ta livet av mig. ganska många gåner till och med.

 

vad händer nu?

jag är nästan 18 år, och förväntas ta klara mig själv. bup tar inte längre hand om en när man är myndig. men ändå hänger sig deppressionen kvar. anorexian den är nästan borta tack och lov, men inte deppressionen. den förjävla deppressionen. den som säger att man är svag, dum, liten, patetisk och obetydlig. den är kvar, trots att jag ska klara mig själv.

 

jag har en pojkvän, underbara vänner som stöttar men det kompenserar inte för ett dåligt hemförhållande och sorgen.

 

jag har även fått veta att jag troligtvis har gad (generalized anxiety disorder), eller ångestsyndrom. http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Generaliserat-angestsyndrom/ 

Symtom på generaliserat ångestsyndrom

En person med generaliserat ångestsyndrom är:

• mer eller mindre konstant ängslig
• osäker
• okoncentrerad
• rastlös
• pessimistisk
• spänd
• stresskänslig
• lättretlig.

jag är så fruktansvärt dålig på att uppdatera, men jag har en sjukt bra anledning. SJUKT. eftersom min puls varit så låg har min kropp även haft det svårt med immunförsvaret, och därför plockat på sig alla virus den kan hitta. och när jag säger alla, så menar jag verkligen ALLA.

jag har haft dem värsta dagarna i mitt liv, utan att överdriva. jag har haft 4o graders feber, körtelfeber, halsfluss, förkylning, ett halsvirus extra och sist men inte minst biverkningar av all medicin jag fått....

medicinen har inkluderat dropp under fyra dagar, bedövningsmedel som sprutats in direkt i infarten i min hand, värktabletter i tre olika former var tredje timme, kortison både i flytande och fast form, ångestdämpande, vattenupptagande medel för tarmar (eftersom dem övriga medicinerna kan förstöra för tarmarna), kortison salva samt syrgas för mina lungor.

jag glömde tidigare berätta att min mamma fyllt år under vistelsen på sjukhuset, och eftersom jag inte kunde ta mig hem eller till några butiker så återstod det enbart en sak kvar att göra: pyssla ihop en present. resultatet blev en burk med barnglitter och pandurofärg jag fick från sjukhusets barnterapi(...) med innehållet av godis som mina kompisar diskret fick smuggla med sig.

min mamma betyder just nu så oerhört mycket för mig, eftersom hon varit med mig på sjukhuset nästan dygnet runt och stöttat mig.

ta vara på era mammor

palla att jag har fått någon feber-grej, så att jag både blir behandlad för ätstörningsgrejen OCH min nya kompis.... VIRUSET.

usch, och åter usch.

men det är rätt skönt att ta det lugnt åtmintone. pysslar, gör mobilskal och gör klippböcker med bilder från tidningar. börjar vänja mig vid maten också. dock är jag inget superfan av portionerna, för mig känns dem ENORMA. and I don't like that....

ojj va tiden går fort, dock har jag inte så roligt som uttrycket går. MEN jag klagar inte.

jag har underbara vänner som är här och stöttar dock är jag så svag att jag blir uttmattad av att vara med dem alltför länge.

det är helt underbart väder ute, men jag får inte vara ute i kylan men jag får njuta av solen åtminstone.

vad händer där ute egentligen, i den verkliga världen? jag har ingen aning, känner mig faktiskt lite som en fånge i ett fängelse. men igår fick jag köras med rullstolen ner till entrén, första gången jag var utanför rummet på nästan en vecka. yeay!

nuläget:

puls- 46 (JA, den går uppåt!)

antal utlästa böcker- bara en.... och den sög. läs INTE tristan och isolde, just sayin'

antal sedda filmer- mellan 10-20+ tvserier i mängder. börja få för mycket av det goda lol.

om ni har tips på tidsfördriv, skriv då i kommentarerna! 

alla vet hur en anorektiker ser ut: extremt smal.

men, vad alla inte vet är att alla inte ser ut såhär. för anorexia är egentligen ett litet fel i hjärnan och ingenting som kan ses utanpå förrän efter en lång tid. vissa människor är också naturligt smala, och andra har svårare att gå ner i vikt.

jag är 176 cm lång och bör väga runt 57-77 kg, för att mina organ ska kunna fungera.

jag vägde inte ens tio kg under normalvikten och därför syntes inte det utanpå hur mina matvanor faktiskt såg ut. det är fortfarande ett känsligt ämne för mig, det här med vikten. MEN det är väldigt skönt att skriva, och jag antar att det finns många som undrar hur det känns att ha denna sjukdom.

rädslan för att gå upp i vikt baseras ofta på ett annat problem (kanske stressad i skolan, etc.) och ätstörningen kommer ofta i samband med att man inte har tid och ork att unna sig själv mat. för mig var det mer ett straff, eftersom jag någonstans i min hjärna trodde att jag varit en dålig människa och inte förtjänade mat på bordet.

här är jag i sjukhussängen med min nya anka "Stanley". hoppas ni inte känner igen mig, lol.

det går uppåt! jag är gladare än vad jag varit på flera månader! på ett sätt är det skönt att maten här på sjukhuset är obligatorisk, för då vet jag att jag inte har ett val. alla i personalen är underbara, och mina vänner.... jag vet inte ens vart jag ska börja.

det betyder så otroligt mycket att jag har vänner som ställer upp, dock vill jag inte att alla i min skola ska veta om detta. därför är jag anonym här. jag är bara en tjej som vem som helst, det kunde ha varit din kusin, din vän eller kanske ditt syskon.

vi klipper bandet mellan mina förra inlägg och det som kommer nu. för nu är allt annorlunda. jag ligger för tillfället på stockholms södra sjukhus. för att min puls sjunkit så mycket till 38 slag i minuten. detta är alltså ungefär 30-40 slag för lite. anledningen till detta är att min kropp för i sig för lite näring dem senaste veckorna.

jaha, nu står det där svart på vitt.

vad gör man då när man har en puls på 38?

- man ser film. och mer film. och ännu mer film. för jag får inte resa mig förutom när jag ska på toaletten, men helst inte ens då. överanstränger jag mig kan det leda till oanade konsekvenser.

att ha en dagbok som alla kan läsa är ungefär som att ha en hemlighet som alla vet. därför tänkte jag att jag kanske bara ska börja med att nämna dem mindre privata delarna, till en början...

vem är då jag??

det vet knappt jag.

mitt första intryck måste vara att jag är extremt fantasilöst som gör allt i svart och vitt, men nej. jag tycker bara att det är finast så. hej världen, trevligt att träffas.